Kåseri

 av SkwirZäta

                                        

Så var det dags igen

Helt oförhappandes så var det dags igen, att ta fram de elektriska ljusstakarna. Min andliga tro är inte överdrivet stark men när adventsstakarna ska ställas fram så ber jag faktiskt en bön för att de ska fungera också. Att alla fungerar när man ställer undan dem, det är definitivt ingen garanti för att de kommer att lysa upp tillvaron när almanackan visar att det återigen är den första söndagen i advent.
Jag måste erkänna att jag har en böjelse för just advent. För julen som helhet känner jag bara stress och ångest men jag älskar att få lysa upp vintermörkret med elektriska ljusstakar. Jag har dessutom samlat på mig en hel del av dem. Förra julen var det en matematikkunnig person som konstaterade att jag hade elva stycken som lyste runt om i huset. Dessa har jag samlat på mig på loppisar och diverse ställen och jag älskar dem allihop. Så för min del kunde julen få sluta där, utan den hysteri, stress och trängsel som den ofelbart medför.
En mig mycket närstående person arbetar på ett multinationellt företag på Södertörn. Runt bordet i matsalen satt de några stycken på lunchen och intog sin dagliga spis och samtalet rörde den stundade julen. Detta hände för tiotalet år sedan men vad det gäller hysteri och köpgalenskap så var det precis samma sak då som nu.
”Jag och min sambo ska inte ha någon julstress i år” berättade en av medarbetarna, vi kan kalla honom Erik. ”Vi har bestämt att vi bara ska köpa en julklapp åt oss var och den får inte kosta mer än 200 kronor” fortsatte han.
Det lät ju väldigt klokt och bra, ända tills någon frågade vad han köpt för något till sin fästmö.
”Jag har köpt henne en mat-termos” sade han glatt. ”Det är ju jättebra eftersom hon åker omkring en del i jobbet, då slipper hon leta matställen överallt” fortsatte han, lika obekymrat.
Tystnaden runt bordet var kompakt och alla frös fast mitt i tuggandet. Först när någon tappade sin kniv rakt ner i tallriken bröts förtrollningen.
”Du kan inte ge henne en mat-termos som enda julklapp” försökte kollegorna säga men Erik lyssnade inte på det örat.
”Den kostade 199 kronor så jag har inte snålat heller” slog han fast och de övriga fick brått att byta ämne. När Erik inte hörde så växlades det dock åsikter. Någon som hade träffat sambon undrade om Erik skulle hinna skrika innan han dog.
När helgerna var över samlades kollegorna runt lunchbordet igen och den första frågan som dök upp var naturligtvis hur julen hade förflutit för arbetskamraterna. Det var glada miner runt bordet men Erik satt väldigt tyst. På en rak fråga hur det hade gått så var han tvungen att erkänna. Sambon hade brustit i gråt och det var inte för att hon var rörd över den fina julklappen. Det värsta var att det verkade som att han fortfarande inte förstod varför.
Så trots att det är väldigt många måsten förknippade med julen så kanske det är lika bra att undvika de mest vågade experimenten och nöja sig med de traditionella sätten att fira. Lite skinka, några paket och Kalle Anka klockan 3, det vet man ju i alla fall hur det funkar!

Synpunkter till Martin